Skottlandsresa 2 - 9 sept. 2005
Islay - Jura - Arran - Campbeltown

Mellan den 2 – 9 september 2005 reste nio medlemmar från    Telge Whisky Sällskap (TWS) på sin andra resa i TWS regi     till Skottland för att åter utforska uisge beatha (livets vatten).

Vikingarna har ju varit här tidigare, men då knappast i lika fred-   liga ärenden som TWS medlemmar, men möjligen lika törstiga! Varför just Islay som främsta resmål? Jo, den mest potenta Islaywhiskyn har blivit svenska whiskyentusiasters främsta favorit. En riktig rökare skall det vara! Visserligen lockar golfen en hel     del turister, men det är Islays flytande guld som definitivt lockar    fler besökare.

Efter övernattningsställe i samhället Irvine ägnades första dagen   helt åt ett besök i Dumgoyne ett stycke utanför Glasgow, där de-stilleriet Glengoyne ligger.
Vad är intressant med den whiskyn? Några fakta är t.ex. att man bl.a. använder kornsorten Golden Promise (20 %) liksom de-stilleriet The Macallan men även kornsorterna Optic och Proctor. Glengoyne är det enda destilleri, som inte använder torv i till-verkningsprocessen och malten är således inte rökt utan torkas i varmluft.
Inte heller passerar processvattnet över torvmarker och troligen     är Glengoyne som single malt den malt, som innehåller minst rökighet av alla single malts i Skottland. Destilleringshastigheten     är den långsammaste av alla destillerier i Skottland.

Höglandslinjen, som skiljer södra Skottland från den norra delen, går genom destilleriets marker. Tekniskt sett är Glengoyne en Höglandsmalt men har egenskaper som en malt från Låglän-derna. Man klassificerar emellertid Glengoyne som en Hög-landsmalt, eftersom vattnet kommer från Högländerna.
Ursprungligen trippeldestillerade man men numera gäller dubbel-destillering. Vi provsmakade först på en 10 åring vid videovis-ningen och innan den guidade turen. Därefter utfördes en Nosing Competition med fyra praktiska och två teoretiska frågor.
Två deltagare prickade in alla rätt, varför utslagsfrågor måste ställas för att kora en vinnare.  Det var ett mycket nöjt whisky-gäng, som åter på eftermiddagen styrde kosan mot Irvine.

Följande dag blev det båtresa till Arran och till destilleriet Isle of Arran, som ligger strax norr om byn Lochranza. Som en kurio-sitet kan nämnas att slutledet ranza troligen är det fornnordiska ordet för rowan tree, nämligen rönnbärsträdet. Ursprungligen fanns på ön Arran mer än 50 destillerier, men de flesta var ille-gala. Begreppet "Arran water" var då synonymt med smuggel-sprit.
Varför försvann alla destillerier? Jo, beroende bl.a. på öns avläg-senhet och kostnaden för transporter till mer befolkade områden, speciellt Glasgow. Det nuvarande destilleriet är bland de minsta i Skottland. Det är också familjeägt, vilket inte är så vanligt.
Efter videovisning, guidad tur och provsmakning fortsatte resan igen med båt till Kintyrehalvön och sedan åter med båt till Port Ellen på Islay, dit vi kom på kvällen.

De böljande gräsklädda kullarna, golf, tweed, whisky och haggis (traditionell lammrätt där lammfärs blandas med inälvor, lök och bröd) gör att en resa till ön Islay är verkligen värd ett besök.

Islay har varit bebott sedan stenåldern men också som tidigare nämnts invaderats av främlingar. Om vikingarnas härjningar informeras man om på öns museum.

Fågellivet på ön har inspirerat såväl fotografer, konstnärer som ornitologer, men det var livets vatten, som i första hand lockade TWS medlemmar.

Dag 4 - måndag 5 sept. - Islay och Jura

Första dagen på ön blev komprimerad med först ett inbokat besök på destilleriet Bowmore, som ligger vid huvudgatan i samhället med samma namn som destilleriet. Åker man omkring i Bowmore så leder alla gator förr eller senare fram till destilleriet. Bowmore ägs sedan 1994 av det stora japanska företaget Suntory.
Vi fann att whiskyn från Bowmore finns i ett stort antal varianter, vilket gör att det är svårt att hålla ordning på allt, som finns att köpa. I takt med att single malt har blivit allt viktigare för de olika destillerierna, försöker man hitta olika nischer som t.ex. wood finish, olika åldrar, vintage malts etc. för att profilera sina produkter. Men fortfarande går cirka 80 % av produktionen till blended whisky.

Rökigheten i whiskyn räknat i ppm fenoler ligger mellan whiskyn från de tre södra destillerierna och whiskyn från övriga destillerier på ön. Den rökiga Islaykaraktären kommer nästan bäst till uttryck i den yngsta varianten, nämligen Legend.
Det som är anmärkningsvärt är att vattnet på Islay innehåller 2 ppm fenoler. När man hällde upp vatten i tvättstället, var vattnet alldeles brunt och att dricka vattnet avråddes man att göra, varför dricksvatten på flaska tillhandhölls av det ställe, vi övernattade på.
Vi hade tur med vädret med sol alla dagar utom en. Ett talesätt på Islay är att man inte behöver någon solkräm utan man tar en dusch, så blir man brun.

Det traditionella mältningsgolvet användes fortfarande, men det mältade kornet räcker endast till 1/3 av produktionen. Resten köps från det tidigare destilleriet i Port Ellen, som numera endast används som mälteri. Bowmore använder endast kornsorten Optic. Ett sätt att minska kostnaderna är att man har ett åter-vinningssystem för spillvärme. Lagerhus 3 har skänkts till staden Bowmore och där finns en swimmingpool, som värms upp av spillvärmen från whisky-tillverkningen.
Whiskyn från Bowmore är kanske en av de mest belönade av alla whiskymärken speciellt i The International Wine & Spirit Competition. Man har fått ett antal guld- och silvermedaljer, belönats som bästa maltwhisky, pris som årets destilleri etc. Vid provningen kunde vi bekräfta att Bowmorewhiskyn verkligen var av hög kvalitet.

Nästa destilleri som var inbokat var Ilse of Jura, varför på smala vägar med ett avbrott för en kortare tur med en färja, for vi till ”whiskyvägens ände”, dvs. ön Jura.

Destilleriet ligger på östra sidan i öns enda by, nämligen Craighouse. Det var förresten på öns norra del, som författaren George Orwell strax före sin död blickade in i framtiden genom att skriva boken 1984.

Kanske lite speciellt är att såväl mäsktunnan som jäskaren är av rostfritt stål. Destillationspannornas storlek och dess höga halsar kan vara en orsak till att whiskyn är rätt mild. Provsmakning genomfördes förstås för att verifiera detta. I smak är whiskyn mer lik en whisky från Högländerna och har således inte någon typisk Islaykaraktär. Numera tillverkar man emellertid en rökig variant två gånger per år. Lagerhusen räcker inte till i Craighouse, varför en del fat lagras i destilleriet Bruichladdichs lagerhus.

Tiden gick snabbt och det gällde också att hinna med färjan tillbaka till Islay i tid, eftersom vi tänkte besöka ytterligare två destillerier. Det första var Caol Ila, som ligger i byn Port Askaig, där färjan lägger till. Från destilleriet har man en fantastisk utsikt över sundet mot ön Jura och dess två berg-toppar, nämligen the Paps. Destilleriet har ett av Skottlands högsta pannrum med mycket stora destillationspannor.

Rökigheten är cirka 30 ppm men 1999 började man för första gången att producera en helt orökt malt, vilket var mycket ovanligt på Islay. Även i detta destilleri har man svårt att få rum med alla fat, varför en del fat lagras i det tidigare nedlagda (år 1929) destilleriet Lochindaal nära samhället Port Charlotte. Produktionsmässigt är Caol Ila det största destilleriet på Islay. Som vanligt blev det såväl provsmakning i butiken som inköp av diverse flaskor. Destilleriet har inte något besökscenter, vilket numera är ovanligt bland destillerierna i Skottland.

Vi maxade dagen med ytterligare ett destilleribesök strax innan man stängde, nämligen Bunnahabhain. Ett namn som kanske är svårt att uttala innan man fått en dram. Destilleriet är Islays nordligaste destilleri och namnet betyder på gaeliska ”flodens mynning”. Processvattnet passerar kalkberggrund och blir då relativt hårt. I regel föredrar destillerierna att använda mjukt vatten (lågt pH-värde), eftersom det vattnet är lämpligare vid stöpningen, då det innehåller mindre mängd mineraler jämfört med hårt vatten. Såväl vid stöpningen som i samband med mältningen fungerar enzymerna i kornet bättre vid ett lågt pH-värde. Om det verkligen är av stor betydelse ifall mjukt eller hårt vatten används – ja, därom tvistar de lärde!

Whiskyn från Bunnahabhain är den mildaste (<2 ppm fenoler) från Islay och saknar således den typiska Islay-karaktären. Troligen beror det på att vattnet som används inte passerar torvmarker, eftersom vattnet transporteras i rör-ledningar och inte heller torvröks malten. Att whiskyn ändå är smakrik, kunde vi konstatera i samband med tastingen. Bunnahabhain är en av de populäraste whiskysorterna – single och blended whiskies inräknade – som besökare köper på Scotch Whisky Heritage Centre i Edinburgh.

Även följande dag och därmed den sista på Islay var fulltecknad med destilleribesök. Dagen började med ett besök på Islays senast byggda destilleri, nämligen Kilchoman. Det öppnades så sent som den 3 juni 2005 för allmänheten. Inte sedan 1881 då Bruichladdich byggdes har något nytt destilleri på Islay byggts. Vid vårt besök berättade man att skattemyndigheten följande vecka skulle göra ett besök och om allt var i sin ordning enligt myndigheten, skulle man kunna börja produktionen.
Kilchoman är Islays västligaste destilleri och klassificeras som ett gårdsdestilleri och är därmed ett av Skottlands minsta.

En mycket intressant guidad tur fick vi vara med om. TWS visade sin uppskattning genom att överlämna sällskapets standar till Anthony Wills – initiativtagaren till Kilchoman - med en önskan om lycka till inför framtiden.
Syftet för Kilchoman är att man kommer att sköta om hela whiskytillverkningen från mältning av det egna kornet till att slutligen med stor sannolikhet även själva buteljera whiskyn, som uteslutande kommer att säljas som cask strength, vilket är ovanligt.
Den första produktionen räknar man kunna marknadsföra omkring år 2013. Malten kommer att innehålla 50-60 ppm fenoler, vilket innebär en mycket rökig Islaywhisky.

Inte långt från Kilchoman ligger destilleriet Bruichladdich, som ägs av den oberoende buteljeraren Murray McDavid. En person, som är en ägarna var tidigare vinhandlare i London, har påverkat den mångfald av Bruichladdich varianter, vilka lanseras. Det märks i den mångfald av specialbuteljeringar i form av olika wood finish, dvs. slutlagring i fat som tidigare innehållit port-, madeira- eller marsalavin, olika druvsorter etc. Självklart vill ett destilleri hitta nya köpare, men det känns kanske något malplacerat åtminstone för whiskykonnäsören att konfronteras med så många varianter. De ursprungliga smakerna som förlänats i sherry- eller bourbonfat har då helt försvunnit. Men tycke och smak är ju olika!

Efter provsmakning köpte några TWS medlemmar whisky direkt från fat och även flaskor av whiskyn 3D Moìne Mhòr (big peat). Som framgår av namnet har man gjort en blandning från tre olika produktionssatser, som hade tre olika grader av rökighet. En blandning som tydligen var mycket uppskattad bland de flesta besökare på destilleriet. Vi fick också tillfälle att besöka buteljeringsanläggningen, där mycket utfördes manuellt jämfört med det andra och enda destilleriet i Skottland, nämligen Glenfiddich, där allt sker automatiserat.  

Äter vi aldrig lunch? Jo, visst gör vi det! I detta fall på Old Kiln Café, som tidigare varit platsen för rökugnen på destilleriet Ardbeg, men nu omgjort till ett mycket trevligt matställe. Destilleriet köptes i slutet av förra året av det franska vinföre-taget Moet Hennessy.
Den visiten var resans höjdpunkt. Vi fick nämligen besöka ett lagerhus tillsammans med destillerimanagern och direkt från fat provsmaka en 30 årig Ardbeg, som i september skulle buteljeras för £300 eller cirka 4.200:- per flaska!
Vilken höjdare! Så underbart avrundad, mjuk rökig smak!

Med fortfarande gomsmaken kvar från Ardbeg, for vi vidare till destilleriet Lagavulin, där ett besök var inbokat.
Guidad tur och provsmakning i ett old fashioned provsmak-ningsrum. Den whisky som avsmakades var Distillers Edition, vilken anses av många whiskykännare, som den förnämsta Islaywhiskyn. Den var verkligen fulländad i varje droppe!

På eftermiddagen hade en TWS medlem med många kontakter på ön ordnat ett besök på Port Ellens mälteri.
Det besöket var verkligen annorlunda, eftersom man inte önskar besök av allmänheten. Här fick vi se mältning i verklig stor skala, då de sju mälttrummorna och de tre rökugnarna under stort oväsen arbetade intensivt.
Port Ellen stängdes som destilleri 1984 på grund av över-produktion och blev i stället det mälteri, som alla destillerier på Islay och Jura har kontrakt med.
Port Ellens lagerhus använder destilleriet Lagavulin för lagring av sina fat.

Det var med ett visst vemod vi följande dag tog båten från Port Ellen och mot Kintyrehalvön. Islay - en vindpinad ö med vid-sträckta torvmossar. För tusentals år sedan låg stora delar av ön under vatten. Så småningom sjönk vattennivån och alla dessa torvmossar bildades. En torvmosse växer cirka 1 cm på hundra år. Tänk då på att det finns torvmossar, som är upp till 10 m djupa och således bortåt 10 000 år gamla! Med känslan av den informationen i minne, smuttade vi på en torvrökt Islaywhisky och såg Islay försvinna i fjärran.

Nästa anhalt på vår resa var staden Campbeltown med de-stilleriet Springbank. Whiskyn därifrån är kanske tillsammans med The Macallan nummer ett för whiskyhabituéer. En mycket intressant guidad tur av destillerimanagern gjorde att ordförande i TWS på sällskapets vägnar överlämnade TWS standar för att visa vår uppskattning. Efter tal av en TWS medlem sjöng med-lemmarna en variant av en svensk dryckesvisa, men där orden whisky, dram och Springbank hade inflätats i den svenska texten för att i viss mån underlätta förståelsen.
I ett provsmakningsrum strax intill destilleriet avsmakades två olika sorter av Springbank varav den ena var slutlagrad i Tokajerfat. Verkligen en värdig avslutning på alla provsmak-ningar vi varit med om på vår resa.

Vår Skottlandsresa började närma sig sitt slut och på vägen tillbaka mot flygplatsen Prestwick gjorde vi en rundtur upp mot det lilla samhället Inveraray, där Storbritanniens största post-orderbutik för drycker finns. Det är framförallt det stora whisky-sortimentet som lockar. Dessutom finns ett mycket stort utbud av miniatyr-flaskor att köpa om eventuellt den större storleken av flaska skulle vara för dyr.

Dag 8 - fredag 9 sept. - Irvine-Alloway-Prestwick-Skavsta

Det har verkligen blivit många utsökta single malts, som provsmakats under resan. Men har man smakat på en single malt har man alltid något att berätta – åtminstone efter en sådan här intresseväckande resa.